Vårt svenska språk

Vissa substantiv får i obestämd form artikeln en, i bestämd form slutartikeln -en, -n; andra får i obestämd form artikeln ett, i bestämd form slutartikeln -et, -t. Vi kan kalla de förra för //-ord eller icke-ncutra (icke neutrala), de senare för /-ord eller neutra (neutrala). Fördelningen är rent formell och i huvudsak fornärvd. Den måste inläras och kan icke förståndsmässigt (rationellt) förklaras eller motiveras: stol är n-ord men bord är t-ord, bok n-ord men brev t-ord, byggnad, stuga n-ord men hus t-ord, sky n-ord men moln t-ord, snö, is n-ord men regn, hagel, vatten t-ord, båt n-ord men skepp t-ord, skog n-ord men berg, fäll t-ord, sand n-ord men grus t-ord, hud n-ord men skinn t-ord osv. Dock kan man vid en fingranskning — allra helst vid historisk belysning — spåra vissa grunder till fördelningen, men aldrig ge en uttömmande förklaring. Ändå hör denna fördelning av substantiven i två genus-grupper till det allra fastaste i språklivet. Den inläres redan i barndomen. Med varje nytt ord följer sedan ovillkorligen dess genus. Att ta fel på genus hör till det fulaste, det mest orimliga man kan göra sig skyldig till i sitt tal. Osäkerhet röjer genast främlingen, utlänningen. Sådant fäster man sig genast vid. Det är mycket få ord som i svenskan har växlande genus (se § 2:5). Eftersom den rent formella (morfologiska) grupperingen av substantiven i n-ord och t-ord i första rummet yttrar sig i artiklarnas olika former (en och ett, -en, -n och -et, -t), kan man kalla denna art av genus för ar t i kel genus. Det här är min bok. Var har du lagt mitt brev? Vår stuga är ny (tre år gammal). Vårt hus är nytt (tre år gammalt). Se vidare om adjektiviska och pronominella bestämningsords former i kapitlen om Adjektiv och Pronomen! Vad gör gossen? Han leker. Var är din syster? Hon är i skolan. Är dörren stängd? Nej, den står öppen. Är taket av plåt? Nej, det är av tegel. Vad gör gossarna? De leker. Var är dina båda systrar? De är i skolan. Är alla dörrarna stängda? Nej, de står öppna. Är taken av plåt? Nej, de är av tegel. Det är i dessa exempel fråga om ersättningsord (pronomen). Substantiv, som betecknar människor, ersättes med han eller hon, allt efter kön (sexuellt genus), övriga n-ord (sakord) En del djur betecknar vi normalt med han eller hon: oxen, tjuren, baggen, bocken, tuppen — han; kon, geten, hönan — hon; hunden — han eller hon (hyndan, tiken). Ibland endast för att ange det levande, oavsett det likgiltiga eller okända sexus: hästen — han, likaså vargen, björnen, räven, haren, tigern, elefanten, fågeln, trasten, göken, sparven m. fl. Djurnamn på -a ersättes med hon: åsnan, råttan, svalan, lärkan, kråkan, humlan, flugan. Också ett och annat sakord på -a kan (särskilt i talspråk) ersättas med hon, framför allt klockan: Har hon slagit än? Hur mycket är hon? Någon gång också blomman, källan (hon rinner så klar), skutan, mössan, liksom ordet människan — hon (om arten, icke om en individ). Jfr da. et menneske, ty. der Mensch — er, eng. the man — he, fr. L’homme — il. »Vi människan sågo på främmande kust på samma sätt leva och dö. Bekymren med henne städs bosätta sig» (Geijer). »Se blomman! På smaragdegrunden hon blänker oskuldfull och skär» (Stagnelius).